Just nu är jag inne i en period då jag känner mig irriterad! Inte då jag är med folk, det njuter jag av men då jag är själv så känner jag hur humöret blir riktigt dåligt. Jag har ett väldigt stort behov av att vara bland folk för jag är så himla mörkrädd, det kanske låter töntigt men det är verkligen skitjobbigt att ha känslan av att det står någon bakom fönstret och tittar på en. Det gör mig irriterad att jag inte kan släppa det! Varför kan jag inte bara vara som vanligt folk?! Det påverkar ju Krille en del vilket inte är så kul för han, som i fredags ville han i väg på kvällskvisten men det gick ju inte eftersom jag kände paniken komma krypandes. Det enda jag kan göra är väl att försöka vänja mig, jag får helt enkelt vara själv ett par kvällar. För sen när Krille börjar jobba natt så måste jag vara själv..oj så jag gruvar mig inför det. Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen, ibland önskar jag att jag bodde i lägenhet! Oj så hemskt att det ska behöva vara så!

Det gör mig irriterad att folk tar en hund på prov för att sen 4 dagar senare komma på att dom inte har tiden till att ha hund! Funderar man inte på sånt innan man bestämmer sig för att skaffa hund?! Nu är det gode dött på den fronten.. en kille har mailat men inte hört av sig på några dagar så det blir väl ingenting där heller. Jag vill bara hitta nån som vill ha Ceasar och som tar bra hand om han för just nu är han så understimulerad. Och då blir han en jobbig hund som gör att jag har en till grej att vara irriterad över. Vilket iof är mitt eget fel då jag inte motionerar hunden så bra. Men tiden finns verkligen inte, inte orken heller för den delen.

Att jag aldrig får tummen ur och börjar träna och äta bra gör mig irriterad på mig själv! Jag börjar bli lite less på häng magen faktiskt. Sen så är det ju snart 10 veckor sen man födde så nu kanske det är dags att ta tag i det och inte skylla på att man nyss fött barn! Jag vet att jag bara har 1,5 kg kvar till ursprungsvikten men det handlar inte om det... jag ser ändå lite halvtaskig ut och kläderna sitter inte riktigt som jag vill. Bara jag själv som kan göra nå åt det!

Sen finns det små grejer som jag går och stör mig på, inte så stora grejer men ändå grejer som ligger och gnager. Jag vet inte om det kan vara dessa p-piller som gör en på så dåligt humör och lite nedstämd. Eller så är man kanske bara lite trött.. sista nätterna har Theo vaknat både tre och sex på morgonen för att äta och då blir man lite tärd. Speciellt då man inte ser till att vila på dagarna då han sover.

Aja nu har jag fått skriva av mig lite och då känns det alltid lite bättre. :)

Nu ska jag mysa med min son som är den vackraste! Jag älskar han så in i norden :)

Hejdå!